Fotograferade E och Glenn på ängen igår. Vilket underbart ekipage! M och Junior hängde med och fastnade också på några bilder. De två passar också jätte bra tillsammans och med lite mer träning och muskler och så kommer Junior bli megafin!

E på Glenn

M på Junior

Lite smakprov. Det var perfekt väder, och väldigt fina ekipage så kunde inte bli annat än underbara bilder!

Igår var en väldigt omtumlande dag. Men mycket olika känslor, sorg blandat med enorm glädje. Jag är fortfarande helt psykiskt slut. Det tror jag även de andra i stallet är. 

Jag brukar alltid försöka att tänka att de kommer något positivt ur det negativa och det gjorde det också. Queenie försvann i förgår vilket jag fick reda på igår, och min bästa vän och stallkamrat fick äntligen hem sin egna häst efter att ha letat i snart ett år igår. Den enorma glädjen för min väns skull och sorgen för min lilla ponny. 

Inte nog med det så åkte jag i backen så kroppen var inte särskilt glad på mig. Självklart kan jag inte sluta fundera på vad jag har gjort fel. Har jag gått för fort fram, har jag missat någon del? 

Jag tror att det hade hänt oavsett vad. Det viktigaste jag har lärt mig från Queenie är lyssna på min magkänsla och den säger åt mig att jag gjort allt rätt. Det tar bara lite längre tid och jag får tänka om lite. Vilket är helt normalt för vägen till framgång går aldrig spikrakt!

Om några månader kommer jag stå och skaka huvudet åt på mig själv över att jag tvekade. 

Idag har jag haft Caprise i två veckor och tre dagar. Det är inte länge alls och jag tycker vi har kommit väldigt långt på kort tid. Man får ha i åtanke att vi faktiskt inte känner varandra. 

Jag har idag suttit på henne för sjätte gången idag. Det gick väldigt bra i början, hon var lugn och avslappnad. Vi skrittade ett varv (ett varv innebär en lite volt på sammanlagd ca 20 steg). Hon var lugn och avslappnad och gick fram utan att tveka. Vi sa att det gick bra och skulle bara låta henne skritta några steg till sen skulle jag hoppa av så fick det räcka där för idag. Men när vi skulle sätta igång henne igen så får hon ett frispel och börjar bocka och hoppa. Jag har bra balans och kan hålla mig kvar ganska bra men där hade jag inte en chans. Jag vet inte om det var mina skänklar, att Natello försvann in i stallet, sadelgjorden eller något annat men av åkte gjorde jag i alla fall. 

Stallägaren stod bredvid och såg allt. Hon tog över E:s bit av att led Caprise då hon skrämde E ganska bra. Jag och stallägaren kom fram till att jag skulle longera henne och ville hon hoppa rundor mer så kunde hon göra det på lina utan ryttare på ryggen. Jag longerade henne men icke, hon bara skrittade på utan några problem.

I vilket fall som helst så var jag ju tvungen att komma upp och i alla fall hänga på henne igen så vi avslutade på ett bra sätt. Hon var rätt spänd men vi tog det lugnt, jag ställde mig på pallen, klappade henne på rumpan och halsen, skakade och drog i sadeln, tills hon var avslappnad nog, ställde mig i stigbygeln och la på lite tyngd, då tog hon ett steg undan vilket gjorde att jag var tvungen att hoppa ner från pallen. Självklart gjorde det henne mer spänd men vi höll på så till hon var avslappnad och jag kunde hänga över ryggen och glida ner på pallen i lugn och ro utan att hon spände sig eller tog ett steg åt sidan. 

Trots att jag åkte i backen så kändes det bra på något sätt, för ju mer som händer desto mer lär jag känna henne. Jag lär mig att tolka hennes signaler och försöker tackla problemet på ett annat sätt som hon är mer bekväm med. 

Det viktigaste med hästar och speciellt unghästar är att inte gå vidare till nästa steg fören man är bekväm och kan det steget man jobbar på. Unghästar är väldigt roliga på det sättet att ena dagen förstår de allting men nästa dag förstår det absolut ingenting! Caprise var nog på den andra varianten idag. 

Jag ska börja longera av henne lite innan var gång jag ska upp på henne, på så sätt kan hon få hoppa av sitt obehag och eventuell överskottsenergi utan onödiga risker. Det finns absolut ingen anledning att stressa och ska vi jobba med detta steget i en månad för att hon ska känna sig bekväm, och förstå vad det är vi håller på med, så får det ta den tiden.

För snart två år sedan, den 14 september 2012 för att vara mer exakt, fick jag hem en ful, arg och otrevlig liten c-ponny. Tanken var att hon skulle bli ett projekt, hon skulle ridas till och säljas. 

Jag tog vatten över huvudet insåg jag ganska fort. Hon var mycket svårare än vad jag kunnat drömma om. 

För att underlätta så tog jag med henne till skolan, bodde då på internat, för att dagligen kunna hantera och jobba med henne. Jag var absolut livrädd för henne vissa dagar och hade en stor klump i magen var gång jag skulle gå ner till stallet. I början var det jobbigt att göra en sådan enkel sak som att sätta på täcket på henne. Jag fick ta ett djupt andetag var gång jag skulle gå in i boxen till henne på morgonen. 

Med tiden blev det lättare och lättare att göra dessa enkla småsakerna i vardagen. Men ridningen tog ett år innan jag kunde ta fram sadeln och med lätta steg gå till hästen för att sadla. Innan jag kunde se glädje i att rida henne. Innan jag insåg att jag satt kvar där lika mycket var gång hon bockade. 

Precis när jag behövde någon som kunde puscha mig och våga sätta krav på mig och hästen så klev en speciell människa in i mitt liv. Hon hade inte sett hur Queenie hade betett sig innan, hon såg bara var vi var idag och hon såg vår potential. Med hjälp av henne kom vi dubbelt så långt på 3-4 månader än vi gjort på ett år. 

Våren och sommaren 2014 har en väldigt speciell plats i mitt hjärta med denna hästen. Vi kom längre än jag vågat drömma med någon häst och framförallt utvecklades jag enormt som både människa och ryttare. 

Igår, den 4 september 2014, 10 dagar innan vi skulle firat två år tillsammans, tog Queenie sitt sista andetag. Jag kan inte ens börja beskriva hur mycket denna hästen har kommit att betyda för mig. Hur mycket jag älskar henne. Jag var en av de väldigt få som hon lät komma hela vägen in till hjärtat och visa vilken otroligt vacker själ hon hade. Nu vet jag med all säkerhet att hon mår helt bra, både fysiskt och psyskiskt, det är det viktigaste för mig.  

Jag älskar dig Em's Brown Queenie och jag hoppas att vi en dag möts igen! <3

Den 19 augusti 2014 anlände min blivande stjärna i stallet!

Tre dagar innan hade jag lämnat tillbaka c-ponnyn Em's Brown Queenie jag haft på foder i nästan två år. Jag red in, utbildade och hade börjat tävla lite pay and jumps med henne. Vi kom väldigt långt tillsammans och jag tror vi hade kommit dubbelt så långt om vi hade fått ett år till tillsammans. Även om hon var väldigt bråkig och nästintill helt omöjlig att rida det första året så utvecklades jag väldigt mycket på henne och ökade mitt självförtroende på hästryggen. Med henne fick jag svart på vitt att jag kan rida och kan utbilda. Jag trivdes bra med Queenie och hade gärna haft henne några år till men visste att det inte skulle fungera i längden då jag gärna vill komma ut och tävla samt utvecklas mer.För att det ska gå så behöver jag en storhäst.

Med det i bakhuvudet började jag spåna lite på vad jag ville ha för häst när tiden kom. Max 160 i mankhöjd, lugn och stabil i psyket men gärna med lite temperament. Helst halvblod eller halvblodskorsning. Det kvittade om det var unghäst eller äldre, oinriden eller riden och tävlad. Så länge jag hittade en som passade de få krav jag hade och jag trivs bra med hästen. 

Så när Queenie åkte söndagen den 10 augusti började jag självklart leta häst direkt igen. Jag visste att våra dagar tillsammans var räknade så även om det var emotionellt jobbigt så känner jag mig själv så pass bra att jag vet att jag inte klarar mig utan häst. Speciellt inte med tanke på att jag skulle börja skolan den 18 augusti och för att orka med skolan behöver jag något som kan få mig på andra tankar.

Jag började leta på hästnet, blocket och facebook redan samt la ut en annons redan samma kväll Jag hittade en hel del hästar som verkade väldigt trevliga. Speciellt en skimmelvalack, nyligen inriden, fyra år och 159. Jag skulle provridit honom på onsdagen. Men jag fick svar på en oinriden fyraåring som jag hade skrivit på på facebook. Det enda jag frågade om ägaren tyckte det var för långt att låna ut henne till Skåne då hon stod i Skepplanda, vilket är en bit ifrån mig. Hur jag skulle få hem hästen eller tanken att det var för långt att åka och kolla på henne ens slog mig inte. Något sa mig bara att jag skulle skriva på henne. 

På tisdagen pratade jag med ägaren i två timmar i telefon. Hon berättade allt om Caprise, föräldrarna, helsystern. Att hon hade ägt båda föräldrarna och hade även en helsyster till Caprise kändes väldigt bra. Vi bestämde där och då att hon skulle komma till mig torsdagen veckan efter. Ägaren skulle köra ner henne och det kändes skönt för då fick hon se stallet och hagarna ordentligt. 

Det blev ändrat till tisdagen den 19 augusti. När vi öppnade transportdörren för att hälsa på henne så stack det ut ett vackert huvud med stor bred bläs. Hon var verkligen lugnet själv och bara det blev jag imponerad av, efter att ha åkt transport i nästan tre timmar tycker man ju att en unghäst borde vara lagom otålig. Men hon stod bara där och kollade och väntade på att vi skulle släppa ut henne. 

När hon kom ut så blev hon lite "stirrig", ny omgivning och framförallt var hon inte var vid blåsten som är här. Men hon var långt ifrån okontrollerbar och hon var väldigt noga med att inte gå på eller skada någon när hon trippade rundor. 

När hon väl stod i hagen och ägaren hade åkt så kändes det som ett toppenbeslut. Det var verkligen en chansning men magkänslan kändes bra och jag har inte ångrat mig än och tror inte jag kommer göra det heller. Det bästa är att jag kommer kunna ha henne på foder och där finns inget krav på köp utan bindningstiden fortlöper automatiskt. Bra för en fattig student som jag. 

Idag har hon varit här i två veckor och två dagar och det har hänt en hel del på denna korta tiden. Men det ska jag skriva om i ett annat inlägg! =)

#nystart #equestrianlife